Välfärdsområdesdirektörerna: Stärkandet av tjänsterna på basnivå får inte äventyras på grund av ytterligare anpassningsåtgärder
Nyckelord:Välfärdsområdesdirektörerna förhåller sig positivt till att förutsättningarna för att ordna tjänster förbättras exempelvis genom en lindring av personaldimensioneringarna. Områdena behöver nu arbetsro för att utveckla och förnya de tjänster som invånarna behöver. Dessa ståndpunkter framgår av ett färskt ställningstagande från välfärdsområdesdirektörernas H23-nätverk.
Tarmo Martikainen, direktör för Egentliga Finlands välfärdsområde, och övriga välfärdsområdesdirektörer anser att välfärdsområdena nu behöver arbetsro.
Finlands ekonomiska situation är utmanande och välfärdsområdena deltar i balanseringen av ekonomin. Samtidigt bör man dock inse att minskningen i finansieringen leder till en försämring av tillgången till tjänster.
I ramförhandlingarna har man fattat beslut om påtagliga ytterligare anpassningsåtgärder i välfärdsområdenas ekonomi och de nya sparåtgärderna har olika konsekvenser för olika områden. I och med de nya besluten minskar välfärdsområdenas nettofinansiering med sammanlagt cirka 350 miljoner euro år 2025 och med cirka 550 miljoner euro år 2028.
− Finansieringen var otillräcklig redan i början av verksamheten och sedan dess har den har förändrats flera gånger. Områdenas underskott är avsevärda och de nya sparåtgärderna kommer att öka trycket för att genomföra ytterligare förändringsprogram, säger H23-nätverkets ordförande Sanna Svahn.
Avveckling av den förpliktande lagstiftningen är ett steg i rätt riktning, men det är utmanande att genomföra de förändringar som finansieringsnedskärningarna medför
Avveckling av normerna som reglerar metoderna samt förenkling av den förpliktande lagstiftningen är ett steg i rätt riktning för att ge välfärdsområdena spelrum i utvecklingen av tjänsterna. Till exempel att lätta på personaldimensioneringen för vård med heldygnsomsorg från 0,65 till 0,6 är en välkommen riktlinje, som dock samtidigt ska stärkas genom en granskning av vilka andras arbetsinsatser, förutom yrkesutbildade personer i vårdbranschen, kan inkluderas i dimensioneringen, och hur lösningarna som utnyttjar teknologi kan beaktas. Ändringarna i dimensioneringarna leder till att avtalen med serviceproducenterna ses över och ändringarna underlättar inte situationen omedelbart.
Avgränsningarna i de offentliga tjänsterna som har föreslagits i ramförhandlingarna är småskaliga och i nuläget genomförbara främst genom att ställa i kö. I Finland finns inget tjänsteutbud inom de offentliga tjänsterna och en fortsatt diskussion om tjänster som produceras med offentliga medel behövs.
Ändringarna i välfärdsområdenas lagstadgade uppgifter innebär en betydlig minskning i välfärdsområdenas statliga finansiering. Särskilt den eftertraktade kostnadseffekten av lättandet på vårdgarantin, 132 miljoner euro, är påtaglig. Kriterierna för tillgången till vård enligt vårdgarantin inom primärvården bör förnyas i större omfattning, men tillgången till vård på basnivå ska inte fördröjas. De nya sätten att producera tjänster, såsom digitala mottagningar, ska beaktas som en del av genomförandet av vårdgarantin.
Ändringarna i lagstiftningen ska göra det möjligt att stärka tjänsterna på basnivå
En del av de planerade ändringarna är motstridiga i förhållande till målen som ställts upp för välfärdsområdena. Välfärdsområdesdirektörerna uttrycker sin oro över att de ytterligare anpassningsåtgärderna riktas mot människornas vardag.
Riktlinjerna som nu tagits fram kan ha långsiktiga konsekvenser för tillgången till tjänster och tjänsternas kvalitet, och besluten erbjuder inte tillräckliga lösningar med tanke på utmaningarna som orsakas av personalbrist och för att resurserna ska kunna riktas på ett ändamålsenligt sätt.
De största kostnaderna i servicesystemet härstammar från funktionerna med heldygnsservice, såsom boendeservice för grupper med särskilda behov och vård på bäddavdelning i sjukhus. På lång sikt kan en kritisk granskning av dessa funktioner frigöra resurser som kan riktas så att de stärker annan verksamhet på basnivå.
Välfärdsområdesdirektörerna förväntar sig att staten genomför avsevärda ändringar i lagstiftningen, i och med vilka urvalet av metoder för att genomföra de lagstadgade uppgifterna är flexiblare än i nuläget och det är enklare att göra försök med nya serviceformer. Endast på det här sättet kan välfärdsområdena lyckas med att uppnå de mål som ställts upp för dem.
Medlemmarna i H23-nätverket
Timo Aronkytö, Vanda och Kervo välfärdsområde
Matti Bergendahl, HUS
Marina Erhola, Birkalands välfärdsområde
Harri Hagman, Kymmenedalens välfärdsområde
Jari Jokela, Lapplands välfärdsområde
Juha Jolkkonen, Helsingfors
Tommi Niemi, Södra Österbottens välfärdsområde
Marina Kinnunen, Österbottens välfärdsområde
Kristiina Kariniemi-Örmälä, Mellersta Nylands välfärdsområde
Marko Korhonen, Norra Savolax välfärdsområde
Katja Virta, Mellersta Österbottens välfärdsområde
Kirsi Leivonen, Norra Karelens välfärdsområde
Sally Leskinen, Södra Karelens välfärdsområde
Jukka Lindberg, Kajanalands välfärdsområde
Ilkka Luoma, Norra Österbottens välfärdsområde
Max Lönnqvist, Östra Nylands välfärdsområde
Tarmo Martikainen, Egentliga Finlands välfärdsområde
Olli Naukkarinen, Egentliga Tavastlands välfärdsområde
Santeri Seppälä, Södra Savolax välfärdsområde
Sanna Svahn, Västra Nylands välfärdsområde
Jan Tollet, Mellersta Finlands välfärdsområde
Kirsi Varhila, Satakunta välfärdsområde
Petri Virolainen, Päijänne-Tavastlands välfärdsområde